breast implant illness
Kvinnor berättar
Här får kvinnor som drabbats av Breast Implant Illness efter sin bröstoperation en chans att berätta sin unika historia. Tack till alla er som är modiga och delar med er av er av era resor! Vi vet hur mycket det betyder för andra drabbade att få läsa och lära av andra. Vill du dela med dig av just din resa?
Maila oss på hej@breastimplantillness.se
Annas berättelse

Anna lämnade ett destruktivt förhållande och avskydde sina bröst som hon kände var för små. Ett lån senare och drömmen slog in; en bröstförstoring som skulle ge henne självförtroendet åter igen. Nedan delar Anna med sina egna ord med sig av hur det beslutet kom att påverka hennes liv.
Hur det började
För 16 år sedan när jag separerat från ett destruktivt förhållande från mitt barns far så bestämde jag mig för implantat. Avskydde mina små bröst och att alltid behöva stoppa i saker i bh:n, visade mig aldrig naken på badhus eller för någon annan alls egentligen.
Jag tog lån och valde en klinik i samma stad, storlek var a-b kupa även om kirurgen tyckte mer. Var så nöjd med mina nya bröst och självförtroendet de gav MEN…4-5 år senare, svårt att säga exakt då allt kom så smygande, började symtomen komma.
Träningen blir lidande
Det första var att jag kunde må dåligt av träningsvärk, jag som alltid tränat hårt var tvungen att försöka anpassa mig. Detta har successivt förvärrats och de senaste 5 åren har jag varit tvungen att äta muskelavslappnande samt fler andra värktabletter bara efter lätt träning för att ens orka stå upp. Ändå slog en extrem trötthet igenom med träningsvärken och jag kunde känna mig febrig.
Feber & andra symtom
Sedan kom oförklarliga feberepisoder, mellan 38-38.5 som inte svarade på febernedsättande och kunde sitta i 1-14 dagar, trötthet och sedan hjärntrötthet. Allt detta har jag trott berott på 3 utbrändheter…sjukvården hittade inga fel men bad mig sluta med skiftarbete då sömnbristen kanske gav feber (jag jobbade rätt mycket natt då).
Nästa diagnos, IBS, kom efter cirka 8 år. Började utesluta saker ur kosten, ibland blev det bättre, ibland inte. Trodde detta berodde på stress…Ansamling av mjölksyra i muskler som gav knutor, massage minst en gång i månaden för att ens kunna fungera hyfsat, slutade styrketräna och körde mest cykel som kondition för att slippa träningsvärk.
Nu i sommar har jag varit jättedålig i kroppen och knoppen utan att förstå varför. Jag har inget som stressar, barnen är utflyttade, livet rullar på, jag trivs med jobbet (även om jag bara klarat deltid i många år p g a alla symtom) och jag har en aktiv och glädjande fritid. Noterade att om jag åt värktabletter och framförallt antiinflammatoriska så blev hjärntröttheten bättre…
Slutet på alltsammans börjar med en länk
En dag skickade min systerdotter en länk till sidan Breast Implant Illness och där fanns en eventuell orsak till mina symtom. Jag började läsa, undersöka, fundera, ringa kliniker…sov på saken, bokade tid på två olika kliniker tre timmar bort och bestämde mig. Även om kirurgerna var lite tveksamma till BII hade jag bestämt mig, skräpet skulle bort och kapseln likaså!!!
”…skräpet skulle bort och kapseln likaså!!!”

Dags för explant
2/9 2020 var min dag. Min underbara man skjutsade mig, åkte tre timmar hem för att ta hand om djuren, tillbaka nästa dag och hämta mig samt tillbaka på återbesök efter en vecka! Han stod även för kostnaden. Det var inte han som ville detta från början, det var jag och då vi precis träffats så tog han inte den diskussionen.
Så, 6 veckor post-explant..
-Jag kan träna normalt utan att behöva värktabletter
-Min hjärntrötthet är bättre (kommer aldrig att bli bra r/t utmattning)
-Magen är bättre, har kunnat äta mer som jag kunde förut
-Mer energi
Efter operationen
Jag är så glad!! Jag vågade inte hoppas men jag är så glad att jag äntligen tog ut skräpet!! På något sätt har jag gått runt med en låggradig inflammation (min egen hypotes!) som långsamt brutit ner min kropp. Men nu återhämtar den sen med god omvårdnad och kärlek, framförallt till mina egna bröst!!! //Anna
*Anna heter egentligen något annat och har valt att vara anonym.
Läs också:
Mer info om BII
Om explant
Josefines berättelse om Breast Implant Illness

År 2009 gör Josefine en bröstförstoring. Det hon inte vet då är att bröstimplantaten kommer att göra henne sjuk, så sjuk att hon känner att hon kommer förlora sitt liv och lämna sina barn utan mamma. Här är Josefines berättelse om när hon drabbades av Breast Implant Illness och hur hon mår idag.
Början på slutet
Kraschen, ambulansfärd & vita arkivet
”Sjukvården missar någonting och det kommer att bli min död”
- synstörningar
- känselbortfall i halva ansiktet
- illamående
- noll aptit
- obeskrivlig sjukdomskänsla.

Bilder på Josefines läppar vid allergiska reaktionerna.
De vill inte utreda allergichockerna då jag förmodligen hade för mycket pågående i kroppen. Jag har börjat tappat ord när jag pratar, jag kommer av mig och hittar inte tillbaka. Det är svårt att ha en konversation med mig och jag glömmer allting, det känns som hjärnan har slutat samarbeta.
Krampanfallen avlöser varandra
Frisk på pappret men dödssjuk i kroppen

P.g.a yrsel och balansstörningar faller Josefine så illa att hon blir skadad och tvingas söka akut vård.
Jag har inget liv kvar längre, jag spenderar mina dagar sängliggande, jag saknar att kunna titta på tv, kunna handla mat själv, min hund bor hos mina föräldrar för jag kan inte ta hand om honom längre och jag orkar inte vara en mamma till mina barn. Jag tar hellre en cancerdiagnos, bara det tar slut för min kropp orkar inte mer. ÖNH-mottagningen ger mig ingen cancerdiagnos – jag är frisk. Frisk men dödssjuk.
11 mediciner som inte hjälper
YouTube räddar mitt liv

Bild på det trasiga implantatet direkt efter explant.
Implantaten opereras bort
Efter att bröstimplantaten lämnat min kropp

På bilden ses Josefines intakta implantat och bredvid ligger kapselvävnaden som omgett implantatet.
Jag kan köra bil, rasta min hund, vara mamma, handla i affärer och leva ett hyfsat normalt liv, fast om än på halvfart. Alla andra symptom jag haft är borta och det är så ofattbart att gå från att vara sängliggande i fem månader och tro att man är döende till att numera kunna göra alla vardagliga saker igen.